Paus

Det händer mycket i mitt liv nu, så jag kommer att ta en skrivpaus.

God jul!

Äntligen

Nu har "Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva" av Ann Heberlein kommit på pocket. Köp, köp... :-)

Screw it

Less less less less. Nu skiter jag i allt och bara gör. Ingen lust att prata djupt nu. Skitsamma.

Plötsligt händer det...

Det händer det där som aldrig skulle hända, det där som man aldrig trodde att man skulle ställas inför. Våldtäkt. Misshandel. Otrohet. Beslutsångest inför en abort. Missade högskolepoäng. Långtidsjukskrivning innan 30. Fattigdom. Psykisk sjukdom. Förlorade år. Splittrad familj. Ensamhet. Det har hänt mig.

Det händer det där man aldrig trodde kunde hända. Vänskap. Kärlek. Meningsfulla relationer. Styrka. Trygghet. Samtal. Respekt. Ett nytt liv. En ny framtid. Ett liv som innehåller mer än överlevnad. Det har hänt mig.

Mer här: Starkare

tummenupp

Sambon är hemma och allt är fint och jättebra! :-)

Nu ska jag göra tårta

Väntar

Klockan är snart halv 6 på luciamorgon och jag sitter ensam och väntar på sambon som är på efterfest. Vårt senaste telefonsamtal slutade med bittra förebråelser för att jag hade glömt köpa toapapper och bett honom göra det på dygnetruntmacken på vägen hem. *suck* Hoppas att vi i alla fall gör sällskap till luciafirandet. Är glad att jag är såpass stabil att jag inte gråter över spillt toapapper idag, men är också irriterad över att det kanske väntas av mig. Vill höra dörren öppnas snart för min sambo luktar så gott.

Jag funderar på att överge mina djur, mitt hem och mitt företag

Jag lägger så fruktansvärt mycket tid på Facebook; det är helt enkelt inte hållbart längre. Farmville, Café World och Happy Pets, alla kräver de sitt. Så jag ska sluta. Inte försöka sluta, jag ska sluta. Efter jul är det hejdå.

Konstigt att något så fjantigt som ett evighetsspel som går ut på att klappa katter kan bli så beroendeframkallande att man knappt hinner klappa sina riktiga katter. Kanske är det för att katter i datorn är så himla mycket mer lätthanterliga. De utmanar en aldrig genom att riva ner allt från alla ytor i hela vardagsrummen så att man får ångest över märken i parketten. Aldrig mer parkett om jag får välja. Slitstarka golv tack!

Ibland är vägen smal

Det är bättre nu

Spinner och snurrar och vacklar, ingen vet var det stannar... Humöret är verkligen oförutsägbart nuförtiden. Jag vet aldrig hur jag känner mig om en timme. Men eftersom jag kämpar hårt för att vara optimistisk, känna det bra i varje ögonblick och tänka konstruktivt - alla de där självhjälpsflosklerna - så överväger faktiskt det positiva. Det kanske inte bara är floskler i alla fall, bara man hittar sitt sätt att göra det på.

Bakat pepparkakor mitt i natten, mysigt värre! Så nu finns det att bjuda på. Äter veganer pepparkakor där själva degen är vegansk, men där det står "kan innehålla spår av ägg"?

Det känns fel alltihop

Jag tror att jag har glömt allt, missat allt, aldrig kommer att få jobb, svikit och ja, jag kommer att misslyckats helt enkelt. Det känns förjäkligt och det är nog dax att gå och sova, har varit vaken hela långa natten.

jo...

Det tog år innan jag fattade att folk faktiskt var intresserade av det jag sa - även när jag inte kunde lämna referenser. År innan jag fattade att någon kanske faktiskt ville vara vän med mig. Jag var bara nåt att ha när det var grupparbete... Inte underligt att det är det sociala som är det första offret när jag blir deppad eller osäker...

Men det är också sant det andra Annika Norlin sjunger: VILKEN JÄVLA LÖGN ATT DET SKA VA ENS BÄSTA TID! Just det och in your face, evil crew från grundskolan. Ha.

mindre värd

Sitter och känner mig sämre och mindre värd. Tvivlar på att mina vänner gillar mig. Undrar om de bara står ut med mig för att de måste. Vet att jag är knäpp som tänker så, har varit med som det här förut, men det är jobbigt, så jobbigt.

Adventstid

Det var länge sedan jag besökte en gudstjänst. Men när jag var liten och som så många andra sjöng i kyrkokör så var adventstiden säsongen över alla andra. Jag kan känna ett vemod och en saknad efter det, efter sångerna och stämningen. Ändå "blir det inte av" att ta mig till kyrkan trots att jag har en på ca 5 minuters avstånd. Jag hittar mig ursäkter. Jag antar att jag är rädd för att det inte ska kännas på samma sätt, att de ska sjunga andra sånger, ha andra takter. Inte för att våra sånger var så himla överlägset bra, men om jag inte får höra en stor grupp småbarn skriksjunga "Aaaaaaadveeeentstiiiiid kåm till vårt ensamma huuuus" så vet jag faktiskt inte om det är värt det. Eftersom jag nog skulle kalla mig agnostiker så känner jag mig inte bekväm i kyrkans ritual annars. Nä, det är för sångens skull som jag vill dit... Och det är inte samma sak om de har bytt ut den falska stämsången mot gospelinspirerad reggae eller något liknande.

En gammal favorit:



Och en till:



Och den här har jag haft på hjärnan hela dagen - ingen adventsgudstjänst är komplett utan den:



Ett plus för det fina julkortet av Ilon Wikland på den sista sången...

Slarver

Jag slarvar med medicinen, det ger mig små konstanta elstötar genom kroppen innan jag tar den igen. Det blir kanske var tredje dag och bara 2/3 av vad jag borde ta. Jag gör det för att jag tror att jag är felmedicinerad plus att jag börjar få slut på medicin. Oansvarigt, jag vet. Jag önskar jag önskar att min kallelse till vården kommer snart, att psykologen blir frisk, att jag ska få hjälp att få ordning på detta.

Men jag märker förvånansvärt lite av att jag slarvar förutom elstötsbiverkningen. Jag är inte mer deprimerad. Inte såvitt jag tror i alla fall. Lurar jag mig själv?

Tacksam

Tvivel och längtan

Just nu mås det ganska bra. Det enda jag hanterar är en längtan och ett pockande tvivel på mig själv. En besvikelse för att jag inte lyckas vara allt som jag borde och kunde vara, en besvikelse för en bortdribblad potential. En frustration för att jag vet att det är idiotiskt att tänka så. Ett tvivel över att jag någonsin ska hitta land igen och en längtan inför framtiden. Men detta är något som alltid finns där, något som aldrig egentligen är långt bort från mig. Min kamp nu består i att hålla detta i ett avskärmat hörn av mitt medvetande så att resten av mig är tillgängligt för att leva.

Blablablablabla...

Jag har kommit in i en babbelperiod då jag bara säger det jag tänker utan att det går igenom filtret. Det kan faktiskt vara grymt jobbigt, jag undrar hela tiden om jag har gått för långt. Och jag som har ett viktigt möte på tisdag... Hur ska detta gå?

Annars är det rätt bra med mig. Ont i hela kroppen efter ett dödspass Punch Out bara. :-P

Hurra!

Jag och sambon har kört en nattstädning och jag har inte brutit ihop en enda gång! Annars är städning en sån sak som brukar reducera mig till en skakande och gråtande liten hög i ena hörnet. Min inte inatt, inte alls. Det var nästan roligt! :-)