En blogg om att balansera på livets slaka lina.
Och ja. Det är lite av en dagbok, så jag skriver utifrån mig själv. Jag, jag, jag. Det är ju det som är poängen med dagböcker, eller hur?
Jag har kommit in i en babbelperiod då jag bara säger det jag tänker utan att det går igenom filtret. Det kan faktiskt vara grymt jobbigt, jag undrar hela tiden om jag har gått för långt. Och jag som har ett viktigt möte på tisdag... Hur ska detta gå?
Annars är det rätt bra med mig. Ont i hela kroppen efter ett dödspass Punch Out bara. :-P
Jag och sambon har kört en nattstädning och jag har inte brutit ihop en enda gång! Annars är städning en sån sak som brukar reducera mig till en skakande och gråtande liten hög i ena hörnet. Min inte inatt, inte alls. Det var nästan roligt! :-)
Skit också. Psykologen är sjuk, så min tid på måndag är inställd. Bara att andas djupt och fortsätta antar jag, men lite tungt känns det. Hoppas att hon blir frisk snart och ringer upp direkt för att boka ny tid!
Ok. Självmordstankar - igen. Svårt att andas (ångest) - igen. Känner mig galet trött på hur mitt humör snurrar. Trött på att måsta hantera både det ena och det andra. Trött, trött, trött...
Det är stappligt men bättre nu, vilket är jättebra. Jag har viktiga saker framför mig... Men jag orkar inte skriva mer nu, är hälsosamt trött efter en hel del vattengympa...
De kommande veckorna kommer att bli hektiska för mig. Det är mycket viktigt som händer och jag oroar mig för att jag ska tappa någon tråd. Men idag lyckades jag i alla fall ringa ett mycket viktigt samtal och adrenalinet pumpar fortfarande... Bara det håller, bara det håller...
Den är låten (Anouk: My Life) är en av de där låtarna som verkligen ger mig styrka och motiverar mig. Jag älskar texten och attityden, det är såhär jag försöker leva mitt liv.
Den här artikeln visar alltför tydligt hur vissa av mina medmänniskor ser på depression:
Det är oerhört frustrerande. Är man deprimerad så ska man baske mig lida varje sekund, annars är man inte sjuk "på riktigt" enligt dessa människor. Undrar hur de tänker att man ska bli frisk när man bara går runt och lider? Typ suicidal ena dagen och Polyanna andra dagen? Utan mellanrum och gråskala. Utan tid för humöret att stabilisera sig... Jag blir ärligt talat förbannad. Om man som deprimerad lyckas vara glad på sin födelsedag så är det bara att applådera. Det är ett steg i rätt riktning.
Att tillfriskna från depression är en process som bör liknas mer vid en gryning än att en strålkastare slås på i ett mörkt rum. Lite ljusare i taget. Det är inte heller en stadig process. Det hela kompliceras också med att det socialt korrekta är att le på kort och se glad ut på sin födelsedag. Vi ska vara glada och trevliga mot våra medmänniskor, det är normen. Normer som man även lever med när man är deprimerad. Man gör sitt bästa för att se glad ut - det innebär inte att allt är som det ska inuti.
Vi andra tillfällen så är man faktiskt glad på riktigt, på grund av att goda vänner och social samvaro kan få en att tillfälligt glömma det stora smärtande mörkret. Det innebär en frist, inte ett tillfrisknande. En välbehövlig paus. Det är som att få smärtstillande när man har riktigt, riktigt ont. Det tar inte bort sjukdomen, bara symptomen. Men det kan vara den lättnaden som behövs för att man ska orka kämpa vidare. Det är inget man ska straffas för. Men ändå finns den där medvetenheten om att man är iakttagen där när man är sjukskriven för depression och ångest: Ler jag för mycket nu? Är jag sjuk på riktigt? Får jag vara glad? Tänk om de inte tror mig när jag berättar hur mörkt det är egentligen?
Detta ständiga ifrågasättande är faktiskt ett stort hinder när man försöker må psykiskt bättre. Det ger sådana skuldkänslor när man mår bättre att de riskerar att slå ner en i mörkret igen. Den ifrågasättande attityden finns överallt. Psykisk sjukdom är tabu. Några ser det som svaghet och lathet, och i vissa kretsar ses det enbart som "hittepå". Denna attityd kan förlänga sjuktiden. Att den finns hos försäkringsbolag som arbetar med sjukersättning är en tragedi i ett samhälle där vi är så beroende av pengar för att ha en rimlig levnadsstandard. Jag hoppas verkligen att försäkringskassan i Sverige vet bättre. Till alla andra vill jag bara säga:
Låt proffsen ställa diagnoserna och lita på dem. Lita på att den deprimerade människan är sjuk på riktigt - att vara deprimerad är ingenting man vill vara, tro mig. Det gör fruktansvärt ont och är frustrerande eftersom det förhindrar en att leva det liv man vill. Var glad om någon som är deprimerad lyckas vara glad, betrakta det som ett tillfälle att fira. Det innebär inte att hon eller han är botad, men det innebär åtminstone tillfällig smärtlindring vilket är jättebra i sig. Men låt för all del doktorn sköta friskförklaringen! Det kan finnas saker som du inte vet...
Det ligger ett tryck över min bröstkort som är tungt att bära. Det matchas av ett tryck i mitt huvud som om jag inte aktar mig börjar skicka tankar om att jag bör ta livet av mig. Jag kommer inte att göra det såklart, men det är jä'ligt jobbigt att gå runt med tvångstankar om att man bör döda sig själv. Tvångskänslor om att jag blir strypt har jag också. Önskar att det var dax att träffa min psykolog snart. Önskar att jag hade fungerande mediciner...
Dessutom har jag en massa saker jag behöver göra, men som jag inte klarar av. Städa, jobba, plugga, betala räkningar, hänga gardiner... Tanken var också att det skulle bli spelkväll ikväll, men det fixar jag inte. Har varit mycket social på sistone och nu finns det inte plats med mer. Överstimulerad tror jag. Blir en kopp te istället för spel med vännen ifråga. Systern min kommer över ikväll också. Hoppas att det blir bra.
Idag har jag letat efter min balans. Försökt hitta någon form av välmående och försökt stanna där. Det är svårt. Så länge jag sitter i sängen och läser en bok så är det inga problem. Men så snart jag börjar tänka eller göra något praktiskt snörper det ihop i halsen och i hjärtat och ont gör det också. Jag kan alltså bara känna mig ok så länge som jag inte stöter på någon friktion för tillfället - och guess what? Livet är friktion. Alltså är jag bara ok så länge som jag håller mig till fiktion och hur hållbart är det i längden? Vad är viktigt egentligen? Att man mår bra eller att man får något gjort? Råden man får är ju så ofta att man ska ta hand om sig själv och fokusera på att må bra. Men om konsekvenserna av att få må bra är att man inte klarar livet då? Det finns inga personliga assistenter som är redo att kliva in och sköta livet åt en så att man kan ligga i sängen, äta choklad och läsa en bok hela tiden...
När jag har sådana här dagar är jag nästan alltid försenad. Det är fult att vara sen. Det är tabu att vara sen för att man var tvungen att vila och andas och sånt. Man för bara vara försenad om bussen inte kom, väckarklockan inte fungerade eller andra liknande praktiska missöden som inte ligger på en själv. Jag klarar inte av att fokusera tider när jag mår som jag gjorde när jag vaknade första gången idag, jag orkar inte med mer hjärtklappning. Därför sitter jag fortfarande här trots att jag för länge sedan borde ha gett mig iväg till en filmkväll. Därför steg jag upp klockan 17 idag.
Jag måste somna om flera gånger innan jag känner att min stress och min ångest är på en hanterbar nivå. Men det tar tid att ha sömn som sin främsta ångestdämpare, och det är också något som "vanliga" har svårt att förstå. Sådana som sover 8 timmar om natten och är pigga efter det oavsett vad som inträffar. En annan bra ångestdämpare för mig är att duscha. Det för mig tillbaka till kroppen och sänker viktighetsgraden på hjärnans prestationskrav. Nu, 50 minuter efter att jag skulle ha varit där, börjar jag känna min som människa nog att faktiskt ta mig iväg. Men jag har ännu inte hunnit äta något. Tack och lov för förstående vänner.
Sitter och darrar i stolen. Skakar så jag hoppar. Hjärtat slår. Jag insåg igår att jag visst hade missat deadlinen, så jag vaknade superstressad. Är rädd för att öppna mejlen - tänk om det ligger ett skällbrev där? Känner mig usel. Som en usel, usel människa som sviker. Sviker både mig själv och andra. Som inte kan göra sin potential rättvisa. Som misslyckas med även de enklaste uppgifter. Som inte har någon hjärna. Som inte har något värde. Det gör jä'ligt mycket ont. Alla som jag någonsin har gjort illa, alla som någonsin önskat mig illa kan sova lugna om natten. Min karma har varit relativt direkt.
Hittade igen telefonen och tror att jag hann deadlinen (håll tummarna för mig)... Det är alltid värst när man tror att man ska misslyckas men inte har gjort det än. Tror pulsen fördubblades mellan två hjärtslag där...
Jag har i alla fall läst klart "When someone you love is bipolar" nu. Jag tyckte ju att den var bra redan innan, men de sista fyra kapitlen var klart bäst. I mina ögon är detta en väldigt bra bok att läsa som bas, både om man är anhörig och om man själv har dessa problem (man får ju se saken lite utifrån också vilket alltid är nyttigt). Nu gäller det bara för mig att få sambon att läsa den också, vilket inte är det lättaste. Min älskling har mycket att göra.
Ligger farligt nära en deadline som jag trodde var nästa vecka... Hjärtat bara pumpar och gör ont och jag sitter och tycker att jag är en jä*la sopa som aldrig kan göra något vettigt. Huvudvärk. Skakningar. Bästa att få detta bortgjort innan det sätter igång på allvar. Hittar inte min telefon. Är den borta? Har jag tappat den? F*n också!
Jag har blivit kallad! Den 30 november börjar min tid i behandling för denna gång, samma psykolog som förra gången. Hon är sträng men bra vill jag minnas. Bara jag inte blir avslutad när jag är på uppåtsvingen bara. Lite nervös är jag. Eller mycket. Men det ska nog bli bra. Det ska nog bli bra...
Sova en timme. Överväldigande trött. Blir alla det? Även trots att man har sovit hela natten. Det är en knepig sak, man vet aldrig när man är som alla andra eller när man är udda... Det är fortfarande något jag håller på att bena ut, vad är vanligt och vad är "bara jag". Jaja, soffan och täcket och värmen väntar i en timme innan jag måste gå och köpa fryspåsar åt sambon...
Det här är en bilderbok om en flicka som har en bipolär mamma. Den skildrar upp och nergångarna med ordentligt uttrycksfulla bilder. Ett boktips helt enkelt!
"Ibland regnar det" av Malin Anclair (Opal förlag)
Seratonin produceras inte bara i huvudet, det produceras även i magen. Det fick jag veta när jag äntligen lyckades söka hjälp för mina magproblem (överväldigande smärtor och oerhört pinsamma och opraktiska, tja, diarréer) i våras. Efter att ha blivit feldiagnosticerad med divertikulit lyckades jag bli remitterad till sjukhuset och en riktig utredning. Jag fick veta att det förmodligen handlade om IBS och blev mindre glad för det beskedet eftersom jag uppfattade IBS som en slasktrattsdiagnos som ingen visste hur man botar. Men jag fick medicin i alla fall och tro det eller ej - det var antidepressiva (Tryptizol).
Det intressanta var att magproblemen, som jag hade haft i många år, gick över. När jag väl fick min diagnos och kände att jag kunde varsko alla om mina problem ("Jag har en sjuk mage som sätter igång när jag ska nånstans och därför kommer jag ofta försent. Det kan också hända att jag måste gå på grund av det"), då var det som om det släppte. Jag tror inte heller att det berodde så mycket på medicinen. Man blir nämligen väldigt trött av Tryptizol (eller jag blir det), så jag valde att inte ta den så länge (jag vet, man ska inte sätta ut medicin själv men nu gjorde jag det ändå). Jag tror att det var så att jag helt enkelt satte mer press på mig själv än jag klarade av, särskilt när jag skulle iväg någonstans. Det var inte bra för mig, särskilt inte eftersom jag är så stresskänslig psykiskt. Därför reagerade magen. Men när jag fick ett giltigt skäl som var socialt accepterat - magproblemen - sänktes min stressnivå såpass att jag inte behövde må dåligt längre. Psykisk stresskänslighet är inte en accepterad orsak till att vara sen, men akut diarré är det definitivt. Så när jag hade berättat om min mage så kände jag att förväntningarna på mig sänktes och magproblemen gick över. Bra va! Men jag fortsätter att ta det försiktigt och tänka på min mage - jag vill inte att den karusellen ska börja om. Därför fortsätter jag också att berätta om den och varna att jag kan bli sen på grund av dessa problem och låter på så vis också magen och hjärnan samarbeta för mitt generella måendes skull. Än så länge fungerar det och jag mår mycket bättre. Ett exempel på hur vettigt det är att lyssna till sin kropp!
Det är faktiskt inte bara dåligt att vara psykiskt instabil. För det första har det gjort mig jäkligt stark. Kanske för att kompensera för min inbyggda svaghet. Det är som om jag har en kärna av diamant i mig, en diamant som liksom den faktiska stenen har fötts ur högt tryck under en lång period. Eller för att ta temat på bloggen: balanserar man på en slak lina under stora delar av livet, då utvecklar man balans eller så faller man. Mina föräldrar uppfattar mig som sträng ibland har jag fått höra, men det är självförsvar. Jag vet var mina gränser går och jag håller på dem. Det tar tydligen lång tid för många att lära sig att säga nej, det går snabbare när det är så tydligt hur viktigt det är.
För det andra så har jag fått en känsla för vad som är viktigt i livet. Det är inte viktigt att posera, ha ett extremt välstädat hem eller att vara som alla andra. Som alla andra har jag ändå aldrig varit (vilket nog har orsakat lite problem, har inte ens lyckats hitta någon subkultur att identifiera mig med sådär fullt ut). Jag har alltid haft en stark känsla för vad jag tycker, även när det har varit "fel" i andras ögon. Jag vet inte om det bara är jag eller om det hör till?
Istället för att alltid vara "presentabel" när jag träffar mina vänner går jag gärna omkring i långkallingar/mjukisbyxor när de hälsar på (många drar en lättnadens suck och kör med den stilen när de hälsar på också). Det är viktigare för mig att få stöd än att alltid vara glad vilket jag antar gör att jag delar mer av mitt liv än med mina vänner än vad som är vanligt. Det är alltid lite smårörigt hemma hos oss (tyvärr, min sambo skulle nog vilja att det var lite högre standard på den delen. Men städning och diskning är en av mina stressorer/triggers som sätter igång, tja, problem. Kramper, depressioner och sånt). Men det viktiga är inte hur det ser ut hemma, det viktigaste är att umgås med människor man älskar och trivs med. Det är också viktigt för mig att lära känna mina vänner som de människor de är på riktigt och inte bara deras starka och glada skal.
För det tredje så är jag verkligen tacksam för det som är bra. För den tiden jag mår bra. För att jag älskar att läsa även när jag mår sämre. För varje gång en katt lägger sig i mitt knä. För varje lyckad måltid. För varje snällt och gott ord. Jag tar det inte för givet - jag blir glad. Det är inte självklart, man tar mycket för givet innan man har provat att leva utan. Varje människa som lyssnar när jag pratar, varje människa som respekterar mig, varje god vän gör mig oerhört lycklig.
För det fjärde så är jag inte rädd för människor som mår dåligt. Jag har ingenting emot att tala om de mörkare sidorna med mina vänner, dela erfarenheter eller bara vara med varann trots att det är en dålig dag. Jag tror att jag är en bättre vän för att jag är som jag vart. Det finns många fördelar och säkert några som jag har glömt. Visst har jag önskat att jag skulle slippa må dåligt, få vara enkel och vanlig inombords. Men egentligen tycker jag om den jag är för mycket för att tycka det hela vägen in. Jag respekterar mina erfarenheter för mycket.
Text: When I, thought I knew you Thinking, that you were true I guess I, I couldn't trust 'Cause your bluff time is up 'Cause I've had enough You were, there by my side Always, down for the ride But your, joy ride just came down in flames 'Cause your greed sold me out of shame, mmhmm
After all of the stealing and cheating You probably think that I hold resentment for you But, uh uh, oh no, you're wrong 'Cause if it wasn't for all that you tried to do I wouldn't know just how capable I am to pull through So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger Makes me work a little bit harder It makes me that much wiser So thanks for making me a fighter Made me learn a little bit faster Made my skin a little bit thicker Makes me that much smarter So thanks for making me a fighter
Oh, ohh
Never, saw it coming All of, your backstabbing Just so, you could cash in On a good thing before I realized your game I heard, you're going around Playing, the victim now But don't, even begin Feeling I'm the one to blame 'Cause you dug your own grave, uh huh
After all of the fights and the lies Yes you wanted to harm me but that won't work anymore Uh, no more, oh no, it's over 'Cause if it wasn't for all of your torture I wouldn't know how to be this way now, and never back down So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger Makes me work a little bit harder Makes me that much wiser So thanks for making me a fighter Made me learn a little bit faster Made my skin a little bit thicker It makes me that much smarter So thanks for making me a fighter
Jag har kommit halvvägs genom "When Someone You Love Is Bipolar: Help and Support for You and Your Partner" nu. Det är bra men avskräckande läsning och jag är glad att jag mest bara känner igen mig i symptomen på den lättare varianten av Bipolär 2. Håller tummarna för att jag bara är seriedeprimerad - medicineringen verkar inte vara någon dans på rosor... Men tyvärr så har min antidepp-medicin fungerat sämre på sistone i samband med att mina "höga" perioder startade och tydligen kan det hänga ihop med att Bipolärt syndrom (kallas det så?) kommer i dagen... SSRI-preparat kan framkalla hypomani om man inte äter "mood stabilizers" samtidigt... Jaja, jag får väl tjå mig tills jag blir kallad till en ordentlig utvärdering. Men som tur är, när jag nu väl har investerat i den här boken, så känner jag igen mig såpass att den ändå är intressant och lärorik och bra att läsa för mig. Dessutom så går mycket av det som står i den att applicera även på anhörigskap till "vanliga" deprimerade. Inte bortkastade pengar alltså. Jag tycker inte heller att språket är särskilt svårt.
Det som jag har problem med är hur boken behandlar att få barn. Författaren själv har Bipolär 2 och när hon skriver om att skaffa barn så är det väldigt korta passager som inleds med generell fakta för att sedan avslutas med att hon berättar att hon och hennes man har valt att inte skaffa barn. Detta beskriver hon som ett oerhört svårt och sorgligt beslut som hon fortfarande kan ångra ibland. Problemet är att hon inte beskriver hur diskussionen gick, vilka för och nackdelar de såg och vad det var i just hennes sjukdomsbild som gjorde att de valde att avstå. Eftersom hon är auktoriteten i boken, dels som författare men också eftersom hon är psykolog, blir det svårt att ta ställning till det hon skriver. Det som flyger emot mig är en outtalad rekommendation att inte skaffa barn, vilket gör mig ledsen. Kanske är jag överkänslig för att jag tänker på det en hel del, men jag hade gärna velat få mer kött på benen i de avsnitten. Bristen av information gör mig rädd eftersom hon skriver relativt utförligt om andra områden.
Nu läser jag vidare, stryker under det som kan vara intressant för sambon och hoppas att jag har en annan åkomma - en som faktiskt går att bota. Och om så inte är fallet så hoppas jag att jag ska få bra vård, god prognos och rätt medicin på första försöket!
Ajajaj vad ont jag har under fötterna. Fattar inte varför. Träningsvärk också. Typiskt nog för mig så är jag inget vidare på "lagom" när det gäller saker som jag tycker om, så när jag nu väl har börjat om med att träna så gick jag från 0 till 100 på en vecka... Tre träningar förra veckan. Tack och lov att man är vettig nog att vila i två dar i sträck i alla fall - måste bromsa så att jag orkar på lång sikt.
Att det gör ont är problematiskt på flera sätt. Jag blir inte bara påverkad fysiskt utan det sätter sig också psykiskt. Så är det ju för alla mer eller mindre, men jag behöver verkligen inte den extra belastningen. Det gör mig trött och tjurig. Jaja, bara att gå och ta en värktablett antar jag.
En av de sakerna som jag längtar riktigt mycket efter att göra i mitt liv är att få barn. Därför har jag länge närt en underlig lust att köpa barnkläder på rea. Det är nästan en hobby. Jag tänker att det inte lär vara så stor chans att jag hittar massor med snygga och billiga barnkläder på halva reapriset precis när jag väl behöver dem, så jag passar på när jag ser chansen. Idag var det halva priset på dessa underbyxor från Snoffs. Och jag bara "råkade" gräva igenom reakorgen och hitta dem...
Ok, jag är definitivt på väg upp. Det gör mig nervös... Det kan ju låta trevligt att jag är gladare, piggare, mer aktiv och mer driven. Problemet är bara att min hjärna har en lite trasig termostat - den vet inte riktigt när det ska stanna av. Antingen är det jättekallt eller så är det jättevarmt, man får lixom njuta av tiden mellan. Jag hoppas att det ska bli annorlunda den här gången, att jag ska stanna på en behagligt jämn temperatur och slippa varva upp så galet mycket att fjädern nästan spricker. Jag gör mitt bästa för att bromsa och anstränger mig med intellektet för att inte ta på mig för mycket, trots att det känslomässiga drivet säger "kör på!". Som tur är så blir jag inte ansvarslös och förryckt när jag blir uppåt, jag blir "bara" högpresterande och supersocial/lättirriterad. Trevligt nog, om jag bara fick vila lite och slapp veta att ju högre jag klättrar desto högre blir fallet...
Idag vill jag bara gå i ide. Eller snarare, det är inte bara idag som jag vill gå i ide. Jag är så seg och allt tar så lång tid och det enda jag egentligen vill göra är att sova, sova, sova. Och sova lite till. Det finns en hel del som jag borde göra men jag har bara kraft att göra en sak. Det konstiga är att jag får dåligt samvete så snart jag bestämmer mig för att göra något - då försummar jag ju de andra bordena! Så jag sitter framför datorn och önskar att jag kunde gå i ide och blir irriterad för att jag inte gör något. Utmattande är det. Jag tror att jag måste gå och vila en stund...
Jag har som sagt börjat träna. Gick på Punch Out med sambon och vad kul det var! Punch Out är ett träningspass där man tränar i par och slår och sparkar på kuddar som den andra håller i. Inte dunkuddar då, utan hårt packade, lådformade kuddar i konstläder. På något sätt känns det som om det där enda timslånga passet blev punkten för en lååååång och mörk depressiv period. Hoppas bara att den lättnaden håller i sig längre än en dag. Jag tror också att det var bra för relationen att vi fick ut lite aggressivitet.
Det blev inte så mycket träningsvärk som jag trodde. Det gör ont att hosta, men inte att andas ;-)
Idag ska jag börja träna igen! Första träningspasset på jättelänge. Ska bli mycket spännande. Tyvärr är det något vajsing med nya kortet, så jag måste gå och fixa med det först... Aldrig kan det då vara enkelt.
Sambon verkar för närvarande vara för van vid att vara irriterad för att märka att jag gör framsteg idag. Vet inte hur mycket mer jag orkar kämpa när det är så. Behöver beröm och inte skäll för att ta mig framåt. Skäll förstör mer än det åstadkommer:
"Älska mig mest när jag förtjänar det minst ty då behöver jag det bäst"
Kärleken räcker bara en bit. Man kan leva på den ett år eller två om man har tur. Men sen börjar ens psykiska ohälsa tära på förhållandet. Ens partner blir trött och en trött partner blir irriterad, särskilt om hen inte egentligen vet vad som händer. Psykisk sjukdom kan vara skrämmande, och även om jag inte är så illa däran som många så är det ändå en del av min verklighet. Därigenom är det också en del av mina anhörigas verklighet. Den som är närmast får ta smällarna och efter mig själv är det min sambo som står där. Jag tänker mig att det är som att konstant drabbas av små okontrollerbara naturkatastrofer som ofta är helt obegripliga. Inte undra på att det är frustrerande. Men saken är det att psykisk sjukdom går att hantera, och som anhörig kan man ofta göra en hel del för att ens kärlek ska må bättre. Men man måste lära sig vad det handlar om först, skaffa förståelse. Det man förstår känns inte lika okontrollerbart. Det man förstår kan man komma på strategier för att hantera det hela. Dessutom tror jag att man lär sig att skilja på sjukdom och person också. Det är ju inte lika lätt när sjukdomen sitter i psyket och inte i ett brutet ben eller i febertoppar... Så jag har beställt en bok som behandlar hur man ska få det lättare att leva med en älskling som har de psykiska problem jag misstänker att jag har. Jag hoppas att min sambo kommer att ta sig tid att läsa den, för vårt förhållandes skull. Jag tror att det är livsviktigt. Det räcker nämligen inte med kärlek - det krävs kunskap också.
Det är tabu att bli arg, irriterad eller trött på någon som mår psykiskt dåligt. Det är ett problem för mig nu. jag mår dåligt, jag vet att min sambo är oerhört sliten av det. Jag märker att hen blir irriterad - jag känner henom trots allt väldigt väl vid det här laget - men hen vägrar erkänna eller agera utifrån sina känslor. Det är oerhört frustrerade att få dessa dubbla budskap, det är jättesvårt att hantera och gör mig stressad och ångestfylld. Jag märker ju att hen har gått över sina gränser, de där gränserna för när man mår bra och när man inte gör det. Jag hatar att se hur hen mår av det. Önskar att vi kunde ha ett gräl om det så att det bara fick komma ut i luften och så är det det, men nej. Istället ser jag min älskade bli mer och mer av en tyckkokare. Jag känner hur jag blir mindre av en älskad människa och mer av ett problem som ska hanteras för varje dag. Snälla, om du är anhörig: Ta reda på var dina gränser går och håll fast vid dem. Våga bli ilsk och arg och ha en dålig dag, dina känslor är också viktiga.
Jag har flyttat en hylla. Jajamensan. Inget steg alls för mänskligheten, ett hjältedåd för mig! Den där hyllan har stått och velat bli flyttad i flera veckor. Den har stått och tittat på mig. Men nu minsann, nu slog jag till. Efter att ha laddat och pratat strategi med mig själv all vaken tid de där veckorna (nåja, det har jag nog inte gjort...) så slog jag till. Hade just kommit hem från affärn, använde ångan jag hade fått opp och gav mig på åbäket.
Nu gäller det bara att få in alla grejor i hyllan igen... .-P
Nu är det bättre. Nu kan jag andas. Tänker jag på att vara tvungen att möta och umgås med okända människor så stelnar jag till. Tänker jag på att prestera så känner jag ett litet obehag. Men annars är jag faktiskt avslappnad och leende. Tack och lov för dessa stunder. Stunder då jag faktiskt känner mig i balans.
Det finns ljuspunkter i varje dag. Många, många. Ibland små och ibland stora. En av dem ligger just nu på mitt skrivbord och snusar. Mina katter är livsviktiga för mig. Crazy Catperson, jag vet. Men de är i alla fall "bara" två (än så länge)... De har gett mig sinnesintryck när jag inte har varit stark nog att lämna sängen, de är som de vart oavsett hur jag mår. Att klappa en avslappnad kurrande katt kan vara himlen när man själv är spänd som en staty. Det är så otroligt lugnande att katter borde skrivas ut på recept...
Att ta vara på sina goda relationer. Lär man sig något av psykisk ohälsa så är det att ta dem till vara - oavsett form.
Idag skakar jag. Minikramper i kroppen. Toppen... :-P Jag blir så less på mig själv. På att vara jag. Och jag ifrågasätter varför jag skriver den här bloggen också. Varför göra fler människor less på mig? Men varje dag kämpar jag. På ett eller annat sätt. Jag hotar aldrig med självmord, för det tycker jag är elakt mot omgivningen (jag kan berätta om tankarna, men hotar aldrig med att de ska bli verklighet). Jag gräver inte ner mig i hur jag mår. Mår jag dåligt så kämpar jag emot så mycket som jag bara kan. Är optimistisk (jag har kanske kramper idag, men de går över och förresten så gråter jag ju inte det kunde vara värre). Försöker att inte vara en börda, men samtidigt inte dölja hur jag mår. Jag skriver här för att få ett utlopp för hur jag känner. Ett utlopp för mitt mörker, som jag censurerar i min vardag. Det som finns i mitt huvud, helt enkelt. Jag skriver offentligt för att jag tänker att det kan hjälpa någon. Jag tänker också att om någon blir less på mig så är det bara att sluta läsa. Själv får jag lära mig att leva med mig själv. Om och om igen.
Jag har tur. Jag står i vårdkö. Det borde ha hänt tidigare, jag vet. Jag väntade säkert minst ett halvår för länge, säkert mer. Men när man mår dåligt så tar det emot att söka hjälp. Paradoxalt nog. Det stämmer det "dom" säger: Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Men när jag är "frisk", det vill säga, när jag har mina starkare perioder, då känns det så otroligt irrelevant det där med att söka vård. Då är det att få andra saker gjorda som gäller: Skriva tentan, jobba, umgås, läsa... Nästan vadsomhelst. När jag har min starka perioder känns det som om ingen ska tro mig när jag säger att jag mår dåligt. Och är det något jag hatar, absolut avskyr, så är det att bli anklagad för lögn. Det är inte bara en gång jag har stått inför en läkare och upplevt att människan har tänkt "hypokondriker".
Men, men. Jag står som sagt i vårdkö. För drygt tre månader sedan lyckades jag skicka in ett mejl till en remissavdelning där jag berättade om min situation. Jag hade skrivit ner allt som jag mådde, kände och tänkte (jag har rätt ordentliga vågor med självmordstankar och - känslor. Mot min vilja, märkväl. Jag kan inte stoppa dem.). För ungefär en vecka sedan fick jag komma på ett skattningssamtal. Det är ett möte med en ur vårdpersonalen då man får berätta hur man mår, de ställer frågor och man fyller i ett formulär eller två. I måndags tog de upp mitt fall i arbetsgruppen och sedan fick jag ett telefonsamtal. Jodå, jag ska få hjälp. Jag får en kallelse till en samtalskontakt om 3 till 6 veckor. Det ni. Drygt ett halvår (om jag har otur) från det att jag först skickade in det där skakiga mejlet så har jag min vård. Om jag har tur tog det bara ett halvår. Hoppas att jag får hjälp innan jul - det är en tuff period, december.
Ikväll har jag gråtit och gråtit och gråtit. Det har varit en sån kväll helt enkelt, när rädslan för att bli lämnad svämmade över. Jag var disträ, förstörde ett gäng makaroner och gjorde fel med andra vändan. Sambon gillar inte den stuvade varianten, men det gör jag. Vi brukar göra så att han tar sin halva och sen stuvar jag resten men nu hällde jag på mjölk och grädde utan att tänka efter. En sur sambosuck, och sen var det kört. Sambon har varit söt och fin och snäll hela kvällen, men det tär tror jag. Jag vill verkligen inte vara sån här. Det är inte alltid jag är sån här heller, det kommer i perioder. Jag har mediciner, men de hjälper inte alltid. Kanske behöver jag andra mediciner. Jag känner mig som en sån börda - vilket såklart inte hjälper mitt mående... Jaja. Man blir trött av att gråta och nu ska jag sova.
Jag skulle ha gått på fest ikväll. Men det blev inte så. Jag orkade inte. Jag skulle ha gått ut ikväll. Men det blev inte så, jag orkade inte. Jag var på fest igår, men fick gå hem tidigt - just när festen kom igång. Jag orkade inte. Jag skulle ha diskat i förrgår. Och typ alla andra dagar eller i alla fall varannan. jag orkade inte. Jag borde städa, men jag orkar inte. Orkar inte...
"Jag orkar inte", tre ord som människor förknippar med lathet. Men för mig är det så. Jag orkar inte. och det beror inte på lathet. Det beror inte ens på feber. Men det beror på att jag inte mår bra. Så är det bara, och jag måste foga mig efter det. Alla andra måste foga sig efter det. Det känns fruktansvärt, jag kan inte känna mig värdig att folk tycker om mig. Min sambo får leva med tyngden av att ha huvudansvaret för att diska och städa. Mina vänner lever med att jag ställer in på kort notis. Det känns som att stå med tårna på gränsen till en avgrund. En avgrund där vänner lämnar och glömmer bort. En avgrund där min älskade, för mig så viktiga, sambo inte orkar längre och lämnar mig. Det är tungt att leva med.
Jag orkar inte för att jag har så mycket spänning i kroppen. Ett hårt ord räcker för att jag ska ligga i sängen och skaka. Att tänka på disken bränner mig så att jag undviker det. Att gå på fest kan kännas som att stå inför ett oöverstigligt berg av sand. Jag drabbas av kramper och andningssvårigheter. Men det är inte alltid så. Jag väntar. Kanske går denna period över snart. Jag älskar mina vänner. Jag älskar min sambo. Jag älskar att ha dem omkring mig. Även när det är mörkt. Även när jag inte orkar. De hjälper mig att andas
För några av oss är livets lina spänd, för andra är den slak. Ju slakare lina, desto svårare är det att hålla balansen. Min lina här i livet är slak och vädret växlar dessutom. Det är ofta som jag vinglar till på det ena eller det andra sättet och ibland är det obehagligt nära att falla. Jag vill skriva om mitt liv här på bloggen. Stora delar av mitt liv pågår i mitt huvud, jag ser inte riktigt den där skiljelinjen som människor gör mellan sitt liv och sina tankar. Du är välkommen att läsa, oavsett om du känner igen dig eller inte. Jag hoppas att vi ska kunna berika varandras liv.
Jag är anonym på den här bloggen. Egentligen har jag inte något emot att tala om min psykiska sårbarhet, men eftersom jag är nyutbildad och inte har något jobb än så vill jag inte riskera att bli diskriminerad på grund av det. Det är en av många rädslor jag har. Men jag är en människa, precis som vem som helst. Snälla, kom ihåg det när du kommenterar eller mejlar...
Mejl: danspaslaklina snabel-a gmail punkt com
Inlägg
