Tvivel och längtan

Just nu mås det ganska bra. Det enda jag hanterar är en längtan och ett pockande tvivel på mig själv. En besvikelse för att jag inte lyckas vara allt som jag borde och kunde vara, en besvikelse för en bortdribblad potential. En frustration för att jag vet att det är idiotiskt att tänka så. Ett tvivel över att jag någonsin ska hitta land igen och en längtan inför framtiden. Men detta är något som alltid finns där, något som aldrig egentligen är långt bort från mig. Min kamp nu består i att hålla detta i ett avskärmat hörn av mitt medvetande så att resten av mig är tillgängligt för att leva.