Stress

När jag har sådana här dagar är jag nästan alltid försenad. Det är fult att vara sen. Det är tabu att vara sen för att man var tvungen att vila och andas och sånt. Man för bara vara försenad om bussen inte kom, väckarklockan inte fungerade eller andra liknande praktiska missöden som inte ligger på en själv. Jag klarar inte av att fokusera tider när jag mår som jag gjorde när jag vaknade första gången idag, jag orkar inte med mer hjärtklappning. Därför sitter jag fortfarande här trots att jag för länge sedan borde ha gett mig iväg till en filmkväll. Därför steg jag upp klockan 17 idag.

Jag måste somna om flera gånger innan jag känner att min stress och min ångest är på en hanterbar nivå. Men det tar tid att ha sömn som sin främsta ångestdämpare, och det är också något som "vanliga" har svårt att förstå. Sådana som sover 8 timmar om natten och är pigga efter det oavsett vad som inträffar. En annan bra ångestdämpare för mig är att duscha. Det för mig tillbaka till kroppen och sänker viktighetsgraden på hjärnans prestationskrav. Nu, 50 minuter efter att jag skulle ha varit där, börjar jag känna min som människa nog att faktiskt ta mig iväg. Men jag har ännu inte hunnit äta något. Tack och lov för förstående vänner.