Vårdkö

Jag har tur. Jag står i vårdkö. Det borde ha hänt tidigare, jag vet. Jag väntade säkert minst ett halvår för länge, säkert mer. Men när man mår dåligt så tar det emot att söka hjälp. Paradoxalt nog. Det stämmer det "dom" säger: Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Men när jag är "frisk", det vill säga, när jag har mina starkare perioder, då känns det så otroligt irrelevant det där med att söka vård. Då är det att få andra saker gjorda som gäller: Skriva tentan, jobba, umgås, läsa... Nästan vadsomhelst. När jag har min starka perioder känns det som om ingen ska tro mig när jag säger att jag mår dåligt. Och är det något jag hatar, absolut avskyr, så är det att bli anklagad för lögn. Det är inte bara en gång jag har stått inför en läkare och upplevt att människan har tänkt "hypokondriker".

Men, men. Jag står som sagt i vårdkö. För drygt tre månader sedan lyckades jag skicka in ett mejl till en remissavdelning där jag berättade om min situation. Jag hade skrivit ner allt som jag mådde, kände och tänkte (jag har rätt ordentliga vågor med självmordstankar och - känslor. Mot min vilja, märkväl. Jag kan inte stoppa dem.). För ungefär en vecka sedan fick jag komma på ett skattningssamtal. Det är ett möte med en ur vårdpersonalen då man får berätta hur man mår, de ställer frågor och man fyller i ett formulär eller två. I måndags tog de upp mitt fall i arbetsgruppen och sedan fick jag ett telefonsamtal. Jodå, jag ska få hjälp. Jag får en kallelse till en samtalskontakt om 3 till 6 veckor. Det ni. Drygt ett halvår (om jag har otur) från det att jag först skickade in det där skakiga mejlet så har jag min vård. Om jag har tur tog det bara ett halvår. Hoppas att jag får hjälp innan jul - det är en tuff period, december.

Jag har tur. Jag står i vårdkö.