Seratonin produceras inte bara i huvudet, det produceras även i magen. Det fick jag veta när jag äntligen lyckades söka hjälp för mina magproblem (överväldigande smärtor och oerhört pinsamma och opraktiska, tja, diarréer) i våras. Efter att ha blivit feldiagnosticerad med divertikulit lyckades jag bli remitterad till sjukhuset och en riktig utredning. Jag fick veta att det förmodligen handlade om IBS och blev mindre glad för det beskedet eftersom jag uppfattade IBS som en slasktrattsdiagnos som ingen visste hur man botar. Men jag fick medicin i alla fall och tro det eller ej - det var antidepressiva (Tryptizol).
Det intressanta var att magproblemen, som jag hade haft i många år, gick över. När jag väl fick min diagnos och kände att jag kunde varsko alla om mina problem ("Jag har en sjuk mage som sätter igång när jag ska nånstans och därför kommer jag ofta försent. Det kan också hända att jag måste gå på grund av det"), då var det som om det släppte. Jag tror inte heller att det berodde så mycket på medicinen. Man blir nämligen väldigt trött av Tryptizol (eller jag blir det), så jag valde att inte ta den så länge (jag vet, man ska inte sätta ut medicin själv men nu gjorde jag det ändå). Jag tror att det var så att jag helt enkelt satte mer press på mig själv än jag klarade av, särskilt när jag skulle iväg någonstans. Det var inte bra för mig, särskilt inte eftersom jag är så stresskänslig psykiskt. Därför reagerade magen. Men när jag fick ett giltigt skäl som var socialt accepterat - magproblemen - sänktes min stressnivå såpass att jag inte behövde må dåligt längre. Psykisk stresskänslighet är inte en accepterad orsak till att vara sen, men akut diarré är det definitivt. Så när jag hade berättat om min mage så kände jag att förväntningarna på mig sänktes och magproblemen gick över. Bra va! Men jag fortsätter att ta det försiktigt och tänka på min mage - jag vill inte att den karusellen ska börja om. Därför fortsätter jag också att berätta om den och varna att jag kan bli sen på grund av dessa problem och låter på så vis också magen och hjärnan samarbeta för mitt generella måendes skull. Än så länge fungerar det och jag mår mycket bättre. Ett exempel på hur vettigt det är att lyssna till sin kropp!
Det intressanta var att magproblemen, som jag hade haft i många år, gick över. När jag väl fick min diagnos och kände att jag kunde varsko alla om mina problem ("Jag har en sjuk mage som sätter igång när jag ska nånstans och därför kommer jag ofta försent. Det kan också hända att jag måste gå på grund av det"), då var det som om det släppte. Jag tror inte heller att det berodde så mycket på medicinen. Man blir nämligen väldigt trött av Tryptizol (eller jag blir det), så jag valde att inte ta den så länge (jag vet, man ska inte sätta ut medicin själv men nu gjorde jag det ändå). Jag tror att det var så att jag helt enkelt satte mer press på mig själv än jag klarade av, särskilt när jag skulle iväg någonstans. Det var inte bra för mig, särskilt inte eftersom jag är så stresskänslig psykiskt. Därför reagerade magen. Men när jag fick ett giltigt skäl som var socialt accepterat - magproblemen - sänktes min stressnivå såpass att jag inte behövde må dåligt längre. Psykisk stresskänslighet är inte en accepterad orsak till att vara sen, men akut diarré är det definitivt. Så när jag hade berättat om min mage så kände jag att förväntningarna på mig sänktes och magproblemen gick över. Bra va! Men jag fortsätter att ta det försiktigt och tänka på min mage - jag vill inte att den karusellen ska börja om. Därför fortsätter jag också att berätta om den och varna att jag kan bli sen på grund av dessa problem och låter på så vis också magen och hjärnan samarbeta för mitt generella måendes skull. Än så länge fungerar det och jag mår mycket bättre. Ett exempel på hur vettigt det är att lyssna till sin kropp!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar