Jag skulle ha...

Jag skulle ha gått på fest ikväll. Men det blev inte så. Jag orkade inte. Jag skulle ha gått ut ikväll. Men det blev inte så, jag orkade inte. Jag var på fest igår, men fick gå hem tidigt - just när festen kom igång. Jag orkade inte. Jag skulle ha diskat i förrgår. Och typ alla andra dagar eller i alla fall varannan. jag orkade inte. Jag borde städa, men jag orkar inte. Orkar inte...

"Jag orkar inte", tre ord som människor förknippar med lathet. Men för mig är det så. Jag orkar inte. och det beror inte på lathet. Det beror inte ens på feber. Men det beror på att jag inte mår bra. Så är det bara, och jag måste foga mig efter det. Alla andra måste foga sig efter det. Det känns fruktansvärt, jag kan inte känna mig värdig att folk tycker om mig. Min sambo får leva med tyngden av att ha huvudansvaret för att diska och städa. Mina vänner lever med att jag ställer in på kort notis. Det känns som att stå med tårna på gränsen till en avgrund. En avgrund där vänner lämnar och glömmer bort. En avgrund där min älskade, för mig så viktiga, sambo inte orkar längre och lämnar mig. Det är tungt att leva med.

Jag orkar inte för att jag har så mycket spänning i kroppen. Ett hårt ord räcker för att jag ska ligga i sängen och skaka. Att tänka på disken bränner mig så att jag undviker det. Att gå på fest kan kännas som att stå inför ett oöverstigligt berg av sand. Jag drabbas av kramper och andningssvårigheter. Men det är inte alltid så. Jag väntar. Kanske går denna period över snart. Jag älskar mina vänner. Jag älskar min sambo. Jag älskar att ha dem omkring mig. Även när det är mörkt. Även när jag inte orkar. De hjälper mig att andas