För glad för att vara deprimerad...

Den här artikeln visar alltför tydligt hur vissa av mina medmänniskor ser på depression:

Det är oerhört frustrerande. Är man deprimerad så ska man baske mig lida varje sekund, annars är man inte sjuk "på riktigt" enligt dessa människor. Undrar hur de tänker att man ska bli frisk när man bara går runt och lider? Typ suicidal ena dagen och Polyanna andra dagen? Utan mellanrum och gråskala. Utan tid för humöret att stabilisera sig... Jag blir ärligt talat förbannad. Om man som deprimerad lyckas vara glad på sin födelsedag så är det bara att applådera. Det är ett steg i rätt riktning.

Att tillfriskna från depression är en process som bör liknas mer vid en gryning än att en strålkastare slås på i ett mörkt rum. Lite ljusare i taget. Det är inte heller en stadig process. Det hela kompliceras också med att det socialt korrekta är att le på kort och se glad ut på sin födelsedag. Vi ska vara glada och trevliga mot våra medmänniskor, det är normen. Normer som man även lever med när man är deprimerad. Man gör sitt bästa för att se glad ut - det innebär inte att allt är som det ska inuti.

Vi andra tillfällen så är man faktiskt glad på riktigt, på grund av att goda vänner och social samvaro kan få en att tillfälligt glömma det stora smärtande mörkret. Det innebär en frist, inte ett tillfrisknande. En välbehövlig paus. Det är som att få smärtstillande när man har riktigt, riktigt ont. Det tar inte bort sjukdomen, bara symptomen. Men det kan vara den lättnaden som behövs för att man ska orka kämpa vidare. Det är inget man ska straffas för. Men ändå finns den där medvetenheten om att man är iakttagen där när man är sjukskriven för depression och ångest: Ler jag för mycket nu? Är jag sjuk på riktigt? Får jag vara glad? Tänk om de inte tror mig när jag berättar hur mörkt det är egentligen?

Detta ständiga ifrågasättande är faktiskt ett stort hinder när man försöker må psykiskt bättre. Det ger sådana skuldkänslor när man mår bättre att de riskerar att slå ner en i mörkret igen. Den ifrågasättande attityden finns överallt. Psykisk sjukdom är tabu. Några ser det som svaghet och lathet, och i vissa kretsar ses det enbart som "hittepå". Denna attityd kan förlänga sjuktiden. Att den finns hos försäkringsbolag som arbetar med sjukersättning är en tragedi i ett samhälle där vi är så beroende av pengar för att ha en rimlig levnadsstandard. Jag hoppas verkligen att försäkringskassan i Sverige vet bättre. Till alla andra vill jag bara säga:

Låt proffsen ställa diagnoserna och lita på dem. Lita på att den deprimerade människan är sjuk på riktigt - att vara deprimerad är ingenting man vill vara, tro mig. Det gör fruktansvärt ont och är frustrerande eftersom det förhindrar en att leva det liv man vill. Var glad om någon som är deprimerad lyckas vara glad, betrakta det som ett tillfälle att fira. Det innebär inte att hon eller han är botad, men det innebär åtminstone tillfällig smärtlindring vilket är jättebra i sig. Men låt för all del doktorn sköta friskförklaringen! Det kan finnas saker som du inte vet...