Det räcker inte med kärlek

Kärleken räcker bara en bit. Man kan leva på den ett år eller två om man har tur. Men sen börjar ens psykiska ohälsa tära på förhållandet. Ens partner blir trött och en trött partner blir irriterad, särskilt om hen inte egentligen vet vad som händer. Psykisk sjukdom kan vara skrämmande, och även om jag inte är så illa däran som många så är det ändå en del av min verklighet. Därigenom är det också en del av mina anhörigas verklighet. Den som är närmast får ta smällarna och efter mig själv är det min sambo som står där. Jag tänker mig att det är som att konstant drabbas av små okontrollerbara naturkatastrofer som ofta är helt obegripliga. Inte undra på att det är frustrerande. Men saken är det att psykisk sjukdom går att hantera, och som anhörig kan man ofta göra en hel del för att ens kärlek ska må bättre. Men man måste lära sig vad det handlar om först, skaffa förståelse. Det man förstår känns inte lika okontrollerbart. Det man förstår kan man komma på strategier för att hantera det hela. Dessutom tror jag att man lär sig att skilja på sjukdom och person också. Det är ju inte lika lätt när sjukdomen sitter i psyket och inte i ett brutet ben eller i febertoppar... Så jag har beställt en bok som behandlar hur man ska få det lättare att leva med en älskling som har de psykiska problem jag misstänker att jag har. Jag hoppas att min sambo kommer att ta sig tid att läsa den, för vårt förhållandes skull. Jag tror att det är livsviktigt. Det räcker nämligen inte med kärlek - det krävs kunskap också.