Jag har blivit kallad! Den 30 november börjar min tid i behandling för denna gång, samma psykolog som förra gången. Hon är sträng men bra vill jag minnas. Bara jag inte blir avslutad när jag är på uppåtsvingen bara. Lite nervös är jag. Eller mycket. Men det ska nog bli bra. Det ska nog bli bra...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
den ångesten är jobbig.. då man är van att dölja hur man mår och nu måste man vara helt ärlig för att få stanna.. kommer på mig själv ibland då min samtalsterapeft ringer mig och frågar hur det är så svarar jag ju aotomatiskt "bra" för att det är så man skall göra..
SvaraRaderaJo, det är en tröskel man måste över. Men jag är också rädd att jag ska bedömas som frisk när jag i själva verket bara är i mellanläge eller "för glad och pigg"
SvaraRaderaja, precis.. det är därför man måste vara ärlig hela tiden, för minsta lilla "bra" på fle ställe bara för att dte är en vana att säga så kan kosta en ens platts i öppenvården..
SvaraRaderaDet är lite skrämmande att man inte ska få den hjälp man behöver och att man skall måste bli sjukare för att man oroarsig.
Mm och det är inte alltid man vet om att man måg dåligt. Att det man känner inte är som det ska vara. När jag fick min första uppåtperiod hade jag varit deprimerad och nått botten och allt det där - i två och ett halvt år. Då kändes det såklart bara som en lättnar. Jag trodde att det var så jag var menad att vara. Och sen när det bara accelererade så var jag såå nöjd med det. Klart man säger att man mår bra då! Men jag var lite medveten i alla fall om att jag inte visste hur man gjorde när man mår bra. Försökte säga det tror jag, men det som hördes var "bra".
SvaraRadera