Jag har kommit halvvägs genom "When Someone You Love Is Bipolar: Help and Support for You and Your Partner" nu. Det är bra men avskräckande läsning och jag är glad att jag mest bara känner igen mig i symptomen på den lättare varianten av Bipolär 2. Håller tummarna för att jag bara är seriedeprimerad - medicineringen verkar inte vara någon dans på rosor... Men tyvärr så har min antidepp-medicin fungerat sämre på sistone i samband med att mina "höga" perioder startade och tydligen kan det hänga ihop med att Bipolärt syndrom (kallas det så?) kommer i dagen... SSRI-preparat kan framkalla hypomani om man inte äter "mood stabilizers" samtidigt... Jaja, jag får väl tjå mig tills jag blir kallad till en ordentlig utvärdering. Men som tur är, när jag nu väl har investerat i den här boken, så känner jag igen mig såpass att den ändå är intressant och lärorik och bra att läsa för mig. Dessutom så går mycket av det som står i den att applicera även på anhörigskap till "vanliga" deprimerade. Inte bortkastade pengar alltså. Jag tycker inte heller att språket är särskilt svårt.
Det som jag har problem med är hur boken behandlar att få barn. Författaren själv har Bipolär 2 och när hon skriver om att skaffa barn så är det väldigt korta passager som inleds med generell fakta för att sedan avslutas med att hon berättar att hon och hennes man har valt att inte skaffa barn. Detta beskriver hon som ett oerhört svårt och sorgligt beslut som hon fortfarande kan ångra ibland. Problemet är att hon inte beskriver hur diskussionen gick, vilka för och nackdelar de såg och vad det var i just hennes sjukdomsbild som gjorde att de valde att avstå. Eftersom hon är auktoriteten i boken, dels som författare men också eftersom hon är psykolog, blir det svårt att ta ställning till det hon skriver. Det som flyger emot mig är en outtalad rekommendation att inte skaffa barn, vilket gör mig ledsen. Kanske är jag överkänslig för att jag tänker på det en hel del, men jag hade gärna velat få mer kött på benen i de avsnitten. Bristen av information gör mig rädd eftersom hon skriver relativt utförligt om andra områden.
Nu läser jag vidare, stryker under det som kan vara intressant för sambon och hoppas att jag har en annan åkomma - en som faktiskt går att bota. Och om så inte är fallet så hoppas jag att jag ska få bra vård, god prognos och rätt medicin på första försöket!
Det som jag har problem med är hur boken behandlar att få barn. Författaren själv har Bipolär 2 och när hon skriver om att skaffa barn så är det väldigt korta passager som inleds med generell fakta för att sedan avslutas med att hon berättar att hon och hennes man har valt att inte skaffa barn. Detta beskriver hon som ett oerhört svårt och sorgligt beslut som hon fortfarande kan ångra ibland. Problemet är att hon inte beskriver hur diskussionen gick, vilka för och nackdelar de såg och vad det var i just hennes sjukdomsbild som gjorde att de valde att avstå. Eftersom hon är auktoriteten i boken, dels som författare men också eftersom hon är psykolog, blir det svårt att ta ställning till det hon skriver. Det som flyger emot mig är en outtalad rekommendation att inte skaffa barn, vilket gör mig ledsen. Kanske är jag överkänslig för att jag tänker på det en hel del, men jag hade gärna velat få mer kött på benen i de avsnitten. Bristen av information gör mig rädd eftersom hon skriver relativt utförligt om andra områden.
Nu läser jag vidare, stryker under det som kan vara intressant för sambon och hoppas att jag har en annan åkomma - en som faktiskt går att bota. Och om så inte är fallet så hoppas jag att jag ska få bra vård, god prognos och rätt medicin på första försöket!
Inlägg
oj vad jag kommenterar i din stackars blogg, som om jag var experten :-P
SvaraRaderaSäg till läkarna att du vill komma för fort och få rätt diagnos, för om det är som du misstänker så skall du inte äta antidepp då de kan göra svängningarna "mer svängiga" så att risken finns att du blir dels manisk men också mer deppresiv.
Men medecineringen är inte kul.. *suck*
Om jag får analysera lite så tror jag inet att hon skriver så mycket om barn därför att hon inte har några medesinska belägg för det, det är hennes personliga val och inget annat. Dessutom är det förmodligen olika på var man bor, i vilket land, på hur mycke hjälp och stöd man får av samhället tex.
har du en mild form av manodeppresivitet så finns väl ingen anledning att inte skaffa barn. isf (om man hårddrar det) borde ju inte "dvärgar" skaffa barn då det är ärftligt och "jobbigt" att leva med. Andra genetiska sjukdomar är ju också ett hinder, tex har ju min son ärvt min struma :-O ve och fasa.. Det finns nog värre saker än att växa upp med en förälder som är bipolär, betydligt värre!
det är bara roligt att få kommentarer, sen är ni såvitt jag vet bara två som läser :-) I jämförelse med mig så är du ju experten, i alla fall på bipolär...
SvaraRaderaJag kanske borde ringa och höra hur det står till med kön. Man tycker ju att man borde få en kallelse snart i alla fal.
Jag håller med dig om det där med att hon inte skrev så mycket på grund av brist på belägg. Men boken är på andra sätt ganska personlig och hon skriver om hur hon och hennes man har resonerat i andra frågor så det stör lite att hon inte gör det på detta område. Kanske var hon snäll med sig själv för att det gjorde ont och så, men jag tror inte att jag är ensam om att fundera. Men det finns ju fler böcker och fler perspektiv att läsa om. Har du några tips?
Mm, de flesta släkterna har väl någon genetisk sjukdom i släkten. Plus att människan muterar. Det skulle nog krävas ett ingående avelsprogram för att få bort allt sånt - och det låter helt enkelt som en väl extrem åtgärd ;-)
Jag ahr inga boktipps då jag läst väldigt lite om det själv. Jag ahr bara mina egna erfarenheter :-)
SvaraRaderaNu är de ju relativt stora erfarenheter iof, och de erfarenheterna säger mig att "ok, jag ahr mina problem, mina upp och nergångar, men jag fungerar ändå som människa offtast iaf. Jag lever häldre med denna sjukdom än tex alkoholsm som hade varit otroligt jobbigt att leva med.. tror jag"