Det är faktiskt inte bara dåligt att vara psykiskt instabil. För det första har det gjort mig jäkligt stark. Kanske för att kompensera för min inbyggda svaghet. Det är som om jag har en kärna av diamant i mig, en diamant som liksom den faktiska stenen har fötts ur högt tryck under en lång period. Eller för att ta temat på bloggen: balanserar man på en slak lina under stora delar av livet, då utvecklar man balans eller så faller man. Mina föräldrar uppfattar mig som sträng ibland har jag fått höra, men det är självförsvar. Jag vet var mina gränser går och jag håller på dem. Det tar tydligen lång tid för många att lära sig att säga nej, det går snabbare när det är så tydligt hur viktigt det är.
För det andra så har jag fått en känsla för vad som är viktigt i livet. Det är inte viktigt att posera, ha ett extremt välstädat hem eller att vara som alla andra. Som alla andra har jag ändå aldrig varit (vilket nog har orsakat lite problem, har inte ens lyckats hitta någon subkultur att identifiera mig med sådär fullt ut). Jag har alltid haft en stark känsla för vad jag tycker, även när det har varit "fel" i andras ögon. Jag vet inte om det bara är jag eller om det hör till?
Istället för att alltid vara "presentabel" när jag träffar mina vänner går jag gärna omkring i långkallingar/mjukisbyxor när de hälsar på (många drar en lättnadens suck och kör med den stilen när de hälsar på också). Det är viktigare för mig att få stöd än att alltid vara glad vilket jag antar gör att jag delar mer av mitt liv än med mina vänner än vad som är vanligt. Det är alltid lite smårörigt hemma hos oss (tyvärr, min sambo skulle nog vilja att det var lite högre standard på den delen. Men städning och diskning är en av mina stressorer/triggers som sätter igång, tja, problem. Kramper, depressioner och sånt). Men det viktiga är inte hur det ser ut hemma, det viktigaste är att umgås med människor man älskar och trivs med.
Det är också viktigt för mig att lära känna mina vänner som de människor de är på riktigt och inte bara deras starka och glada skal.
För det tredje så är jag verkligen tacksam för det som är bra. För den tiden jag mår bra. För att jag älskar att läsa även när jag mår sämre. För varje gång en katt lägger sig i mitt knä. För varje lyckad måltid. För varje snällt och gott ord. Jag tar det inte för givet - jag blir glad. Det är inte självklart, man tar mycket för givet innan man har provat att leva utan. Varje människa som lyssnar när jag pratar, varje människa som respekterar mig, varje god vän gör mig oerhört lycklig.
För det fjärde så är jag inte rädd för människor som mår dåligt. Jag har ingenting emot att tala om de mörkare sidorna med mina vänner, dela erfarenheter eller bara vara med varann trots att det är en dålig dag. Jag tror att jag är en bättre vän för att jag är som jag vart. Det finns många fördelar och säkert några som jag har glömt. Visst har jag önskat att jag skulle slippa må dåligt, få vara enkel och vanlig inombords. Men egentligen tycker jag om den jag är för mycket för att tycka det hela vägen in. Jag respekterar mina erfarenheter för mycket.
För det andra så har jag fått en känsla för vad som är viktigt i livet. Det är inte viktigt att posera, ha ett extremt välstädat hem eller att vara som alla andra. Som alla andra har jag ändå aldrig varit (vilket nog har orsakat lite problem, har inte ens lyckats hitta någon subkultur att identifiera mig med sådär fullt ut). Jag har alltid haft en stark känsla för vad jag tycker, även när det har varit "fel" i andras ögon. Jag vet inte om det bara är jag eller om det hör till?
Istället för att alltid vara "presentabel" när jag träffar mina vänner går jag gärna omkring i långkallingar/mjukisbyxor när de hälsar på (många drar en lättnadens suck och kör med den stilen när de hälsar på också). Det är viktigare för mig att få stöd än att alltid vara glad vilket jag antar gör att jag delar mer av mitt liv än med mina vänner än vad som är vanligt. Det är alltid lite smårörigt hemma hos oss (tyvärr, min sambo skulle nog vilja att det var lite högre standard på den delen. Men städning och diskning är en av mina stressorer/triggers som sätter igång, tja, problem. Kramper, depressioner och sånt). Men det viktiga är inte hur det ser ut hemma, det viktigaste är att umgås med människor man älskar och trivs med.
Det är också viktigt för mig att lära känna mina vänner som de människor de är på riktigt och inte bara deras starka och glada skal.
För det tredje så är jag verkligen tacksam för det som är bra. För den tiden jag mår bra. För att jag älskar att läsa även när jag mår sämre. För varje gång en katt lägger sig i mitt knä. För varje lyckad måltid. För varje snällt och gott ord. Jag tar det inte för givet - jag blir glad. Det är inte självklart, man tar mycket för givet innan man har provat att leva utan. Varje människa som lyssnar när jag pratar, varje människa som respekterar mig, varje god vän gör mig oerhört lycklig.
För det fjärde så är jag inte rädd för människor som mår dåligt. Jag har ingenting emot att tala om de mörkare sidorna med mina vänner, dela erfarenheter eller bara vara med varann trots att det är en dålig dag. Jag tror att jag är en bättre vän för att jag är som jag vart. Det finns många fördelar och säkert några som jag har glömt. Visst har jag önskat att jag skulle slippa må dåligt, få vara enkel och vanlig inombords. Men egentligen tycker jag om den jag är för mycket för att tycka det hela vägen in. Jag respekterar mina erfarenheter för mycket.
Text:
When I, thought I knew you
Thinking, that you were true
I guess I, I couldn't trust
'Cause your bluff time is up
'Cause I've had enough
You were, there by my side
Always, down for the ride
But your, joy ride just came down in flames
'Cause your greed sold me out of shame, mmhmm
After all of the stealing and cheating
You probably think that I hold resentment for you
But, uh uh, oh no, you're wrong
'Cause if it wasn't for all that you tried to do
I wouldn't know just how capable I am to pull through
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
It makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter
Made me learn a little bit faster
Made my skin a little bit thicker
Makes me that much smarter
So thanks for making me a fighter
Oh, ohh
Never, saw it coming
All of, your backstabbing
Just so, you could cash in
On a good thing before I realized your game
I heard, you're going around
Playing, the victim now
But don't, even begin
Feeling I'm the one to blame
'Cause you dug your own grave, uh huh
After all of the fights and the lies
Yes you wanted to harm me but that won't work anymore
Uh, no more, oh no, it's over
'Cause if it wasn't for all of your torture
I wouldn't know how to be this way now, and never back down
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
Makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter
Made me learn a little bit faster
Made my skin a little bit thicker
It makes me that much smarter
So thanks for making me a fighter
When I, thought I knew you
Thinking, that you were true
I guess I, I couldn't trust
'Cause your bluff time is up
'Cause I've had enough
You were, there by my side
Always, down for the ride
But your, joy ride just came down in flames
'Cause your greed sold me out of shame, mmhmm
After all of the stealing and cheating
You probably think that I hold resentment for you
But, uh uh, oh no, you're wrong
'Cause if it wasn't for all that you tried to do
I wouldn't know just how capable I am to pull through
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
It makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter
Made me learn a little bit faster
Made my skin a little bit thicker
Makes me that much smarter
So thanks for making me a fighter
Oh, ohh
Never, saw it coming
All of, your backstabbing
Just so, you could cash in
On a good thing before I realized your game
I heard, you're going around
Playing, the victim now
But don't, even begin
Feeling I'm the one to blame
'Cause you dug your own grave, uh huh
After all of the fights and the lies
Yes you wanted to harm me but that won't work anymore
Uh, no more, oh no, it's over
'Cause if it wasn't for all of your torture
I wouldn't know how to be this way now, and never back down
So I wanna say thank you
'Cause it makes me that much stronger
Makes me work a little bit harder
Makes me that much wiser
So thanks for making me a fighter
Made me learn a little bit faster
Made my skin a little bit thicker
It makes me that much smarter
So thanks for making me a fighter
Inlägg
Det är så sant det du skriver. fast på mig är det mer tvärt om på något vis..
SvaraRaderaJag har alltid fått höra att jag är stark fast jag aldrig har känns mig så. Jag har alltid känt mig så svag och liten innuti, fast andra har sett mig som stark för att jag har gått mina egna vägar och stått för mina åsikter.
På gymnasiet var vi en grupp "utstötta" tjejer som umgicks mycket. Det var en musik tjej, en "ducktiga flickan", en som svängde en del och försökte passa in också jag som var som jag vart och inte hörde till någonstans :-)
Men den kostilationen fungerade förvånansvärt bra.
Det är jätte skönt att läsa att du lärt dig något och kan se det possitiva i ditt mående, att du lär dig saker av det och inte helatiden strävar efter att vara som "alla" andra då det inte går. Bättre då att vara så bra man kan eftersom det garanterat räcker lika långt om inte längre i verkligheten och i kontackten med andra människor.
Det svåra är att hitta de där andra människorna som förstår och ser igenom den där glada minen som man har för att man måste, för att det skall vara så, men hittar man de vännerna så har man vänner för livet. Jag är iaf en vän för livet till mina ricktiga vänner, dem som släppt mig in på livet, dem sviker jag aldrig.
(frågade en bekant från förr hur han såg på mig då vi umgicks i samma krettsar på krogen för typ 9årsedan; "glad, rolig, social och lite blyg" blev svaret, och det var garanterat så alla såg på mig.. för även om man skall vara sig själv så kan man inte det alltid. För jag vet hur det egentligen var då för 9år sedan så jag kom hem från krogen, då lyssnade jag på deppig musik och skar mig i armarna om jag inte hittade andra destrucktiva sätt att rena mig från allt dett glättiga som varit tidigare under kvällen.)
Underbart att du känner dig stark, det borde alla få göra, jag hoppas att mina barn blir starka och står på egna ben och står för dem de är.
jag är inte stark, inte alls, men jag är dock jag och det räcker ju en bit iaf :-)
Hmm, jag vet inte var jag ska börja... Men jag tror jag börjar med vännerna. Det är svårt att hitta bra vänner, det är därför som jag så ofta skriver hur tacksam jag är över dem jag har. Jag har nämligen provat perioder helt utan vänner och perioder med någon enstaka bra vän, men med överväldigande många "vänner" som varken har förstått, ansträngt sig för att förstå eller egentligen accepterat den jag har varit. Jag har provat att skratta åt skämt som inte är roliga, men med tanke på det psykiska straffet som kommer på det så vet jag att det är bättre att inte göra det. Jag undrar om människor som det där med vänner kommer lätt och oproblematiskt för egentligen vet vad de har.
SvaraRaderaAtt hitta dem som förstår och finns där tror jag är en kombination av två saker. Det första är att hitta dem. Som det är nu så har jag tur, jag verkar ha kommit in i ett stim av fina, goda, förstående och snälla vänner som jag kan prata om allt (eller i alla fall det mesta med). Lite tror jag att det handlar om att lära känna rätt människor som känner rätt människor... Lära känna de goda vännernas vänner.
Det andra är att (efter att ha kollat av vilka attityder de har) våga öppna sig och visa och prata om hur man mår. Inte så att man berättar allt hela tiden, men att man gör dem som man känner klarar av det medvetna om att saker är en smula komplicerade. Det är en enorm lättnad när man gör det eftersom man slipper täcka upp för sitt mående hela tiden. Det är nämligen svårt för andra att se igenom masken om man inte släpper den själv. Jag tror också att det är fler än man tror som mår dåligt, fler än man tror som har en "glad och normal" mask. Det har jag märkt när jag har pratat om hur jag mår - det finns ett uppdämt behov hos många att prata om hur man faktiskt mår. Det handlar bara om att ta första steget (och välja rätt människor att "ta risken" med).
Jag tror också att det är viktigt att hålla dem som inte förstår, dem som säger (ibland) omedvetet elaka saker om psykisk sjukdom på avstånd så att man inte får in den attityden i sig själv. Vi som mår dåligt har ingenting att skämmas över så länge som vi gör vårt bästa för att må vårt bästa. Det gäller att hitta dem som kan stötta en i det.
Saken är den att man kan och oftast är stark och svag samtidigt. Det gäller bara att väja var tyngdpunkten ligger när man kan välja. Jag känner mig definitivt inte stark jämt, men jag försöker göra det så ofta jag kan. Jag känner mig stark när jag ber om hjälp och får gehör för det, eller när jag gör saker som jag gruvar mig för - även om det är sånt som kommer naturligt för "friska".
Det är dubbelt det där, det är just svagheten som gör en stark. Vissa dagar kan det vara enormt starkt att stiga upp ur sängen, eller att låta bli att bli irriterad för en småsak eller att helt enkelt fortsätta leva. Det tycker jag att man ska erkänna och ge sig själv beröm för (även om man har den där negativa rösten i sig som säger att det var en fis i rymden och att man egentligen är usel som alls måste anstränga sig).
Att man är stark innebär inte att man måste klara allt och fixa allt. Det är att man fortsätter ändå. Lite som det där gamla citatet (från Bamse bland annat?): Det är när man är rädd som man har möjlighet att vara riktigt modig (eller Tove Janssons variant: "Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd"). Det är också när man är svag som man har möjlighet att vara riktigt stark (även om det inte är alla som inser att det är det man är...). Det är med andra ord ingen konst att vara stark på de områdena där man inte är svag...